Sooo... Det var så här det kändes att ha något att leva för. Det var ju mycket läskigare än att inte ha något å leva för! Som jag har känt det senaste halv-året.
Varför gör jag så här?!

Ps. har ordet varför alltid stavats så? efter att ha stirrat på det i fem minuter så ser det bara konstigt ut. Try it why don't you.

En pluttig liten dag och allt är annorlunda. Så säger jag hela tiden. Ändå är jag alltid precis lika förvånad när det faktiskt händer.

Nu har jag ännu en gång något att leva för och något att förlora. Plötsligt är jag inte hjärtlös länge. Nu har jag åter igen blivit en normal sårbar människa, Dvs. kött, blod och känslor

Bra eller dåligt?